Bjartur gömde sig bakom den här runstenen.

                                                               På väg till Bjarturs hus.

Bilen som vi använde för vår tidsresa.

Tidsresan

Medeltiden brukar ofta ses som en mörk period mellan de två soliga epokerna Antiken och Renässansen. Om Antiken är födelsen - av allt från konst till litteratur - så är Renässansen pånyttfödelsen. Följd med på vår fartfyllda resa om ni vill veta mer!

En liten fågel viskar i våra öron att det är dags för vår spänningsfyllda resa. Alla tre flyger upp ur sina sängar som om någon hällt glödande kol över oss. Rågflingegröten kokar kraftfullt i samklang med den varma chokladen, medan vi hjälps åt att hölja brödskivorna med Bregott-smör och Philadelphiaost med paprikasmak. I ett flyktigt ögonblick av kreativitet och entusiasm tillsätter vi även honung som grädden på moset. Det faller oss icke i smaken. Därför bestämmer vi oss för att slopa frukosten och ta med oss en rejäl påse morötter på färden.

I ett följetåg marscherar vi mot vårt färdmedel. Dock är det inte vilket färdmedel som helst, utan ett alldeles speciellt sådant. Det kan nämligen förflytta sig genom både tid och rum. En tidsmaskin. I någon annans ögon ser det säkert ut som vilken smaragdgrön Volvo 740 som helst, men skenet bedrar. En efter en sätter vi oss i bilens mjuka, malätna säten. Enligt planerna sätter sig Joel i förarsätet och drar på sig det obligatoriska säkerhetsbältet. Han lägger i backen för att därefter köra gasen i bott. Vi dras med en oerhörd kraft bakåt och slukas av intet. Hela världen roterar så att det knappt finns rum för en klar tanke, och vi spinner runt, runt ända tills vi slungas iväg och kolliderar med marken någonstans långt borta. Har vi kommit rätt? 

Det första som fångar våra blickar när vi krälat ut ur Volvon är en gigantisk sten med inristade blodröda runor. Omedelbart öppnar Laura munnen och utbrister: 

”Jag vet vad det står! Jag har tagit lektioner i runskrift under mina många år i skolan.” 

Annie drar fingrarna över runorna och blickar förundrat på Laura. ”Vad betyder det här?” 

”Nu ska ni få höra,” börjar Laura överlägset. ”Här står det ”Välkommen till Stykkishólmur. Här vakar Oden.”

Joel ser konfunderad ut och får även ett framträdande underbett, som han alltid får när han tänker. ”Men vad i hela fridens namn? Vilket land befinner vi oss i?” 

”Stykkishólmur ligger på Islands västkust. Jag skulle tippa på att vi har rest till 1350-talet. Dock finner jag det förunderligt att en asagud vakar över en kristen by…” 

”Jag har en idé om var vi kanske kan få svar på våra frågor!” utbrister Joel uppspelt.

Innan konversationen hinner nå längre, blir vi avbrutna av att en mystisk skugga dyker upp, framflygande som om den legat vakande bakom stenen. 

”Det är en munk!” skriker Annie. 

”Men Annie, du vet ju att jag inte tål choklad -” börjar Joel. 

”Nej, inte en sådan munk!” fnyser Laura. 

”Han ser ut som en dvärg.” konstaterar Annie. 

”Var hälsad!” Munken hälsar glatt på oss alla. 

Laura ser förvånat på munken. ”Talar du svenska?” 

”I min ungdom reste jag över vida världen samman med min fader, ty han i sin levnads dagar var en svensk viking. Han min mor mötte på en handelsresa här i landet. Emellertid försvårade hans

bristande storlek deras äktenskap.” Han skrattar till i självironi. ”Mitt namn är Bjartur, och eder äro hjärtligt välkomna på lingonlimpa och mjöd i min enkla boning.” 

Vi vandrar längs stigar i skogen, förbi havet och fält med runstenar. Vi presenterar oss för Bjartur och berättar vart vi kommer ifrån och varför vi är här. Han lovar att hjälpa oss med vårt uppdrag så fort vi nått fram till hans hem. Vandringen pågår i vad som känns som en evighet. Bjartur verkar kunna gå utan problem, medan vi besväras av skoskav. Munken förundras över våra plåster som vi täcker över skoskaven med. Han ställer fascinerat frågor om vårt hemland och vår tid. Just när det börjat mörkna upptäcker vi en liten ljusgnista borta på en kulle. Det visar sig att det är Bjarturs hem – ett stenhus. Vi möter hans underbara familj bestående av hustrun Sigurd och hans tre små dvärgbarn. Så fort vi hälsat på alla och satt oss ner runt träbordet i skenet från elden försvinner munken plötsligt. Sigurd kommer spatserande längs golvet med lingonlimpa och en kanna mjöd i händerna. Strax efter följer munken själv. 

”Ni förefaller intresserade. Det råkar inte vara så att ni känner till diktsamlingen Eddan?” 

”Det är min favoritbok!” säger Joel. ”Har Ni läst Den Höges Sång måntro?” 

”Min käre far läste alla dikter i Den Höges Sång för mig när jag satt i hans knä som liten. Han brukade förklara för mig vad som menades med dem. Han sa alltid att man bör söka efter en djupare mening i allt man hör, ser och läser. Det råkar även förefalla sig så att det var han som samlade ihop dem.” 

”Har Ni någon favoritvers i hela samlingen?” 

Munken Bjartur stirrar utan att se rakt framför sig, försatt i djup tanke. Till slut bryter han sin trans och talar om: 

”Hm… Det måste nog vara min faders favorit: Allt för mycket talar, den som aldrig tiger. Av ord med ingen mening, hastig tunga som ej hålles i styr, ofta sig i ofärd pratar.” 

Annie undrar varför det är hans favoritdikt. 

”Alltför många män låter orden flöda utan att tänka på vart floder leder. Det påminner mig om en annan vers som talar om ord och dess flödes följder. För de ord, som till andra man sagt, ofta man bittert får böta. Den sade min far som visdomsord till mig i min ungdom. Han ville att jag skulle vakta min tunga får att slippa betala dyrt för det jag yttrat.” 

Vi diskuterar kring detta ämne en stund och kommer fram till att dessa dikter håller än i vår tid. Det är ju fortfarande så att man inte kommer långt i livet genom att slänga ur sig en massa onödiga ord. Däremot kanske det förr var så att man kunde straffas hårdare för sina handlingar - och kanske även för sina ord, om man väljer fel tid och plats att säga dem. Exempelvis har vi ju inte dödsstraff längre, åtminstone inte i Sverige.

Sedan berättar Annie om en annan vers. 

”Jag har särskilt fattat tycke för en vers som jag tänker på när jag dricker Arlas mjölk: Arla stiger upp, den som äga vill, en annans egendom eller liv. Sällan liggande ulv ett lårstycke får, eller sovande seger. Det är viktigt att arbeta hårt och sträva efter framgång genom slit! Man vinner ingenting genom att ligga på latsidan.” 

”Det har du mycket rätt i, unga mö. Ni är vis.” nickar Bjartur.

Nu leder samtalet till en väldigt utvecklande stund för oss alla. Vi försöker jämföra lite kring hur det är att leva och arbeta i våra skilda världar. Sådant är ofta svårt att se när man är i smeten, så att säga, men dessa nya människors perspektiv hjälper oss på vår väg till förståelse och insikt. Det verkar vara så att det vanliga folket under medeltiden var tvungna att slita fruktansvärt mycket för att överleva. Under vår tid behöver vi naturligtvis också slita, om än inte på samma sätt. Vi i industriländerna kan ofta få mycket hjälp och bidrag om det inte går så bra för oss. Det äldre samhället verkar inte ha riktigt lika hög grad av förståelse för olika individer eller värdet hos var och en av oss. Vilken samhällsklass man tillhörde betydde mer än hur man var som person. Bjartur som dvärg får själv utstå en del hot och diskriminering. Dock existerar ju litteratur som beskriver allt från det vardagliga bondelivet till vikingafärder och blodiga släktfejder.

Ämnet ebbar ut i en salig tystnad som avbryts av Laura.

”Fanns det någon inspirerande dikt som din far använde för att ta sig igenom sina långa vikingafärder? Jag kan tänka mig att han behövde motivation för att vara en bra människa och hålla sig på rätt väg.” 

”Jag råder dig Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. En elak man du aldrig låte höra, vad otur dig hänt; ty av en elak man du aldrig får för lämnat förtroende lön.” 

”Där sa du något!” utbrister Joel. ”Det slår mig hur många av dessa medeltidsskrivelser som stämmer än i vår tid. Elaka människor får ofta svårigheter i sin livsgång, som till exempel kan man bli inlåst i fängelse för resten av sitt liv om man inte försöker vara en god man. Detta leder mig till ytterligare en dikt om livet. Dock handlar den snarare om att man inte ska lita på vem som helst: ”Ovis man tror alla vara vänner som vänligt le; när på tinget han kommer, det ter sig klart, att få hans talan föra.”

”Åh vilken vacker dikt!” säger Annie. 

”Ja, det må jag säga.” instämmer Bjartur. 

”Solen kom från söder i sällskap med månen på höger hand över himlaranden. Solen ej visste, var salar hon hade. Månen ej visste, vad makt han hade. Stjärnorna ej visste, var de skimra skulle.” 

Efter några mjödklunkar för många startas en livlig diskussion om vad dikten i själva verket betyder. Egentligen håller vi med varandra på alla områden, men ändå slår det gnistor när vi argumenterar och lägger fram våra perspektiv och tankar. Det vi kommer fram till är att solen symboliserar det bra, ljuset i mörkret som medeltiden brukar förknippas med. Medeltiden är som en mörk natt mellan två ljusa dagar, säger vi som kommer från framtiden. Bjartur berättar att hans egen far avled i digerdöden, som så många andra. Digerdöden och det faktum att folk inte fick behålla sin asatro är två mörka fläckar i många människors existens under en lång tidsperiod. Bjartur viskar att han inte riktigt vet vad han ska tro på längre. Kristendomens slöja har under medeltiden börjat överskugga alla andra filosofier.

När digerdöden nämns får det oss att tänka på epidemier och pandemier i modern tid och hur det har påverkat och fortfarande påverkar vårt samhälle. På medeltiden hade man ju inte de mediciner, kunskaper och resurser som vi har på 1900-2000-talet. Trots att en stor del av jordens befolkning dog i digerdöden är antalet människor som avlidit i till exempel aids och malaria också oerhört stort. Hur kan dessa sjukdomar ha influerat litteraturen? Eftersom de uppenbarligen har påverkat människorna måste det ju i sin tur ha påverkat texterna som människorna skrev. Förmodligen har det utgivits en hel del medicinsk litteratur, men även andra typer av skrifter. Kanske skönlitteraturen? Även om både medeltiden och dagens samhälle av många ses som hemska och mörka på flera sätt, verkar ändå modern litteratur något ljusare och mer varierad. Variationen i språk, stil och perspektiv idag beror nog på att man jämfört med under nordisk medeltid har bättre koll på vad som sker i omvärlden och individernas olikheter. Medier fanns inte på samma sätt förr - Bjartur har inte ens någon aning om vad medier är.

Efter några minuters avsked börjar vi så smått röra oss ut genom dörröppningen och bort till Volvon. Hemresans samtalsämne kretsar kring allt nytt vi lärt oss och varit med om, samt det avlagda löftet om att återvända för att hälsa på dvärgmunken Bjartur och hans familj igen.

Tidsmaskinen

Här kommer inlägget om hur allting började - precis som utlovat! 


En solig fredagskväll då vi sitter och fikar på Nordiska Museets café ser vi en man, som parkerar sin gröna Volvo 740 rakt framför caféets fönster. En skrynklig lapp med ordet
säljer på sitter fastlimmad på fönsterrutan. Så fort Annie och Joel ser lappen börjar de tjafsa om vem som ska ha bilen. Annie säger:

”Jag vill ha den här bilen!”. Hon spurtar ut till mannen och kommer efter en stund tillbaka. Hon ser helt euforisk ut och viftar med bilnycklarna i handen. Joel frågar med beundrande tonfall:
”Kan vi ta en tur med den här fantastiska bilen?”
”Hoppa in!”, ropar Annie.

Vi rusar fram till den gamla bilen för att utforska den. När vi sätter oss och är redo för att åka påminner Annie oss för att sätta på säkerhetsbälte. Annie startar motorn och allt som är omkring oss Nordiska museets café, alla gator, allting försvinner. Hela omgivningen utanför den gröna Volvo 740 blir vitt men efter några sekunder kan vi se en färgad spiralformad tunnel som vi är på väg in. Laura undrar väldigt oroad:

”Var är vi? Är vi döende?”
”Nej jag tror att vi lever”, säger Joel.
”Slå mig i huvudet men inte för hårt”, vrålar Annie.
Då tar Laura en colaflaska och slog lite lätt. Annie ropar ut.
”Aj, det gjorde ont! Jag tror att vi lever fortfarande”.
Poff! Allting svartnar…

Tripp, trapp, trull snubblar vi ut ur bilen. Trots vår chock och vårt illamående, blir vi genast fyllda med glädje till följd av den syn som uppenbarar sig för oss. En chokladfontän sprider sin ljuva doft runtomkring det stora, färgglada godispalatset. Regnbågsskimrande berg av godis tornar upp sig och vi står som förlamade och oförmögna att röra en fena. 

Laura bryter den translika stämningen och studsar upp i luften. Hon rusar iväg och tar ett rejält hopp rakt in i en gigantisk hög av marshmallows. Joel och Annie hänger på, och rusar helt galna runt genom slottet och vräker i sig godis av alla sorter. Ganska snart upptäcker vi att vår nya Volvo 740 har tagit oss in i framtiden. 

Direkt slår oss idén om att vi skulle kunna resa tillbaka i tiden, till nordisk medeltid. Vi forskar nämligen inom just det området och är väldigt intresserade. Vi är alla ytterst exalterade över denna nya möjlighet till forskning och så fantastiska förstahandskällor. Nu behöver vi inte längre nöja oss med att läsa i böcker om hur det var på den tiden, utan vi kan se med egna ögon och uppleva det, samt få människornas egna perspektiv. Litteraturen är den delen som verkar mest fascinerande – det öppnar för jämförelser mellan dagens litteratur och även mellan våra olika samhällen.